"”Genom att lära oss något om det förflutna får vi bättre förståelse för vår tid." Minnena från flydda tider är i mycket oskattbara ting i framtiden och ger dagens och morgondagens medborgare möjlighet att låta de saknade komma till liv igen.

Mot den bakgrunden är det svårt förstå hur mycket av sköna och märkliga ting som i rent oförstånd hamnar på soptippen eller göms undan i kartonger på vind och i källare. Det kan handla om idrottsminnen i form av prylar, tävlingsutrustning, priser och medaljer samt inte minst gulnade tidningsurklipp och bleknande foton från de dagar då andra "hjältar" stod högst på prispallen. Barn och barnbarn står ofta ovetande och villrådiga över de ting som sparats och vårdats under ett långt liv med minnen från ett intensivt och givande liv inom idrotten. – Var ska man göra av det? Den ofta ställda frågan kan lätt få ett klart och enkelt svar: skänk sakerna till Helsingborgs Idrottsmuseum! Det fordras dock ett litet mått av planering och förberedelse för att ge dem som aktivt värnar och vårdar idrottens minnen en möjlighet att ta hand om sakerna.

Donationsbrev – ett papper guld värt

Skriv ett donationsbrev, en viljeförklaring på papper som placeras överst bland de nerpackade prylarna eller fästs på kartongen med "idrottsskräpet". Ett sådant papper skulle vara guld värt. Om sedan en kopia av donationsbrevet finns med i handlingarna kring ett testamente, då är det närmast en garanti för att idrottens minnen blir räddade åt eftervärlden. Exakt hur detta donationsbrev ska se ut lämnar jag åt de ansvariga för Idrottsmuseet att utforma. Uppgifter om adress, telefon och e-postadress till Idrottsmuseet ska så klart finnas med samt en text som talar om att det är den undertecknades högsta önskan att minnena från idrottens värld överlämnas till Helsingborgsidrottens eget fina museum, om nu inte barn och/eller barnbarn själva vill förvalta dem.

Var finns minnena?

Min förhoppning är att varje nu levande medlem i FIA och Idrottsakademin får möjlighet att fylla i sitt eget donationsbrev. Samtidigt kan dessa givare ta sig en allvarlig funderare över var far och farfars mor och mormors och andra varianter av avlidna släktingar har sina idrottsminnen förvarade. Har de redan kastats bort eller finns de bevarade i väntan på att någon ska komma och hämta dem? Allt för mycket av ovärderliga minnen har gått förlorade, men mycket, otroligt mycket, kan räddas om vi blir nöjda donatorer av våra minnen från den idrott som varit och är en stor del av vårt liv.

Alla får möjlighet

Jag lovar att se till att alla mina vänner får en möjlighet att underteckna sitt donationsbrev – värdehandlingen som ska bli en garanti för sköna minnens bevarande hos Idrottens eget museum till glädje för kommande generationers idrottsvänner. Donationsbrevet ska självfallet finnas på Idrottsmuseets hemsida klart att hämta hem och skriva ut för dem som vill värna om minnena, som annars riskerar att gå förlorade. Detta är en from önskan från en man som har så mycket att tacka idrotten för; den som har gett mig så många otroligt sköna minnen.

Artikeln är hämtad ur Helsingborgsidrott 3/2006 under rubriken "Minnen får inte kastas" och bilden är från 3/2012. P.S. Man kan också ge bort saker långt innan man går hädan. Kontakta oss, så bestämmer vi tillsammans hur vi gör...

Holger Håkansson